Jippi liksom...I förrgår hämtade jag en sjuk och feberblek killa på fritids. S som nästan inte varit sjuk de senaste åren har nu haft feber och varit riktigt risig två gånger på en månad.

Det finns ju värre saker, så som magsjuka tänkte jag för att trösta mig lite. En tröst som inte varade så länge. I natt, strax efter det att jag stupat i säng, ropade stora L från sitt rum. Jag syndade mig dit och det var tur för jag hann precis hämta en kräkspann innan han spydde. Sen fortsatte det så resten av natten. Han hade jätteont i magen och spydde och spydde. Till slut kom ju bara galla och lite slem. Mitt i allt så var han dessutom jätteledsen över att missa dagens maskeradkalas som skulle var på dagis. Lillplutten. Nu är han dock piggare och har fått i sig både vatten och lite saft utan att kräkas.

Nu väntar vi in nästa "offer". Vore lika bra att vi fick det allihop (gärna lindrigt tack! ) så vi liksom har det avklarat och kan lägga det bakom oss för denna gången. Jag har inte tid att vara sjuk. Missar jag lite i skolan är det svårt att ta igen det. Föreläsningarna är jätteviktiga för att förstå.

Men då och då kommer tvivlen. Igår hade vi praktiskt övningar. Vi förlöste och tog hand om nyfödda barn . Ja, det var ju dockor/attrapper men det var nästan som på riktigt förutom att mammorna saknade överkropp och ben från knäna och nedåt.

Och ja, det var kul och spännande på ett sätt. Samtidigt så kände jag en tvekan. Jag vet inte varför. Vill jag det här ? Vad vill jag ? Jag fick nog inte den där kicken som de andra verkade få. Hos mig väckte det mest massa känslor och tankar.

Kanske blir det bättre allteftersom. Kanske är det just för att det finns så lite tid till eftertanke. Det går i ett rasande tempo. Både i skolan och hemma.

Tänk om vi också hade fått höstlov. Tänk om vi också hade haft ett riktigt jullov att se fram emot. Det hade liksom behövts. Det handlar kanske om att sänka ribban.

Och framför allt tänk om alla magsjukor plötsligt bara försvann från vår jord. Det skulle faktiskt göra mitt liv så mycket enklare att leva.

Bryt ihop och kom igen.