Direktlänk till inlägg 30 november 2014
Dom sa 3-4 dagar och sen hem.
Nu är det mer än 5 dygn, de flesta på intensiven med undantag för några timmar på en vanlig avdelning innan smärtorna blev för svåra för att kunna behandlas där.
Smärtor, ingenting har kommit igång så som det skulle...Men ingenting är fel förutom att det känns så himla fel.
Jag undrar om min man någonsin ska komma tillbaka. Kommer han någonsin hem ? I vilket skick är han i så fall och kommer det att bli som vanligt ? Hur lång tid tar det i så fall...
Nätterna är värst. Tankarna kommer då. Ilska och frustration. Varför sa ingen att det kunde bli så här ? Jag känner mig dum som inte själv förstod att det fanns en risk för det. Jag känner mig skitarg. Någon har liksom ljugit. Jag vill veta, vara förberedd... Nu hade vi inte planerat för detta. Vi hade planerat för en något trött och ledbruten man/pappa som skulle komma hem efter några dagar och som skulle kunna räknas som en fullvärdig vuxen person i vår familj med allt av vad det innebär när det gäller ansvar för barnen men undantag för att lyfta, skjutsa och bära.
Jag känner mig lurad. Jag tror att min kära A också känner så. Eller orkar han ens känna något sådant ? Han orkar nästan inte prata när jag har honom i telefon. Få, ansträngda ord...
Jag frågade om han ville att jag skulle komma idag. Det var helt ok för sjuksköterskan att båda jag och barnen kom om vi ville, men han ville inte. Han orkar inte. Det gör ont i mig. Om jag bara hade fått se honom, röra vid honom. Han hade inte behövt prata eller bry sig om mig.
Men samtidigt så förstår jag. Han orkar ju nästa inte med sig själv.
De första dagarna kände jag hopp. Jag såg till att vara sysselsatt hela tiden för att sen stupa i säng med tanken att imorgon har det vänt, det värsta måste ha varit "idag"...
Men igår och idag har jag nästan inte orkat ringa sjukhuset och fråga...
Jag känner mig enormt ensam även om jag inte är det. Jag orkar inte och vill inte vara bland "folk"...ändå var det ju lite skönt att vara på det där barnkalaset igår och även den där fikan hos svärföräldrarna...
Jag önskade att jag kunde vara hoppfull men det känns hopplöst.
Det jag drömmer om nätterna är inte särskillt svårtolkat men det ger mig tankar och känslor som dröjer kvar långt in på dagen. Det jag drömmer är det jag inte vågar tänka när jag är vaken. Så enkelt är det. Frågan är bara vad jag ska göra med det hel...
Livet rullar på. Som vanligt går det i en rasande fart och svänger hit och dit. Bra och hoppfulla dagar blandas med skitdagar där uppförsbackarna känns omöjliga att ta sig uppför. Ändå så gör jag det. Ibland åker jag av vägen, gråter en skvätt och ge...
Jag tror att alla kan vi bidra på olika vis för att göra världen lite bättre. Vad man väljer och har förmåga att göra är nog väldigt olika och så måste det få vara. Jag tror på frivillighet. Det som fungerar under en period i livet kanske inte funger...
I börjar av veckan var jag och lilla L med maken när han skulle få sin behandling. Det är ganska odramatisk. En droppåse hängs upp och kopplas på och då ligger han där i ca 3 timmar. Men jag har länge tänkt att barnen ändå skulle få se just detta och...
Livet rullar på. Vissa dagar/perioder är bättre än andra. Det blir ljusar och ljusare. Iallfall utomhus och visst hjälper det lite. Iallafall när det gäller orken att ta tag i saker. Städa ut, rensa, försöka komma framåt även om det är jag som måste ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 | 8 |
9 |
|||
10 | 11 |
12 |
13 | 14 |
15 |
16 |
|||
17 | 18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 | 27 |
28 |
29 |
30 | |||
|