Det var förväntansfulla barn, fyllda av längtan till den bästa dagen, dvs. den 24 december. Det var iallafall vad de två yngsta kallade julaftonen för. När de tre yngsta hade lagt sig och sov (trodde vi) så fick jag hjälp av 10-åringen att plocka fram och organisera bland julklapparna. Vad skulle med till farmor och farfar, vad skulle öppnas på morgonen hemma och vad skulle vi spara till dagen efter (vet av erfarenhet att det kan vara bra att dra ut lite på det för att de dels ska få möjlighet att verkligen "se" vad de får och också få lite sysselsättning då det ju oftaste är just julklappar och Tomten som är julens höjdpunkt när man är liten).

Nu är det ju egentligen bara den yngsta som tror på Tomten, övriga vet ju ungefär hur det ligger till men lilla L hon tror stenhårt på att han finns och hon hade också mycket funderingar innan men också många svar på sina frågor när det gällde Tomten. Bl.a så är det ju så att det inte alls konstigt att vi inte har sett varken renar eller släde för de är ju magiska eftersom de kan flyga och då kan ju så klart inte vi vanliga människor se dom.

Jag och stora killen hann precis sortera upp julklapparna och var på väg upp när vi hörde tassande steg och visst, de andra killarna hade så klart inte kunnat somna ordentligt pga spänningen så vi la julklappar under granen och sen satte vi oss i soffan och tittade lite på uppesittarkvällen med Lasse Kronér.

Till slut var de så trötta att de åter gick och la sig. Jag och stora killen satt kvar en stund till och framåt midnatt kom vi båda i säng. Det kändes så fint att ändå ha sina barn där. De är så stora men de är ju inte vuxna än på många år. Jag, och de också, saknade ju A. Det känns liksom inte helt. Men jag kan konstatera att de är otroligt fina och duktiga när de skärper till sig (för de är också otrligt duktiga på att retas med varandra och bråka om "ingenting").

Jag la mig men kunde inte somna riktigt. Jag småslummrade igenom natten. Det var inte bara de vanliga orostankarna utan jag kände en annan, svårbeskrivbar oro i kroppen. Vid 4-tiden kom det en liten flicka tassande och kröp ner och en stund senare så var yngsta killen vaken och kunde inte somna om. Han placerades framför tv:n i soffan och somnade där så småningom.

Jag var inte så pigg när det till slut var dags att kliva upp men kunde ändå inte somna om så vid 8-tiden, när barnen för längesedan hade öppnat de där två paketen/person som låg under granen och var fullt sysselatta med att pyssla med det , så masade jag mig upp.

Någon timme senare ringde jag A och han berättade att han hade haft sin värsta natt på evigheter. Fruktansvärt ont och Morfinet han hade fått hade inte hjälpt mycket. Han kände sig inte pigg och en permission kändes långt borta. Därför bestämde vi att jag skulle komma dit på eftermiddagen och hälsa på. De barn som ville följa med fick göra det, övriga stannade där vi skulle fira jul då det ligger "på vägen" till sjukhuset.

Strax efter kl 14 åkte vi iväg. När vi hade åkt några km började det snöa små flingor och allteftersom vi åkte så blev det större och större flingor. Ja, det la sig till och med lite vitt på marken. Det kändes riktigt "juligt". Lämnade av de tre största och en kasse med julklappar och tog lillfian och åkte vidare till sjukhuset.

Vi hade en liten påse med julklappar. Någar saker barnen hade gjort i skolan och ett presentkort jag hade köpt på JULA. Det kändes ju inte alls aktuellt nu. Kunde inte låta bli att tänka tanken "kommer han någonsin få använda det ? " Men nu hade vi ju köpt det och slagit in det så nu fick det bli så.

När jag och lilla L klev in på salen så halvsatt han i sängen. Han går hyfsat pigg ut och berättade att han bara skulle få en ny "nål" så kunde vi åka sen. Det var så oväntat men oj, vad glad jag blev. Morfintabletter, tabletter mot illamående och lite medicin mot febern...ja, och så några kräkpåsar (man vet ju aldrig) fick följa med och strax innan Kalle var slut så klev vi inte hos mycket förvånade svärföräldrar och släkt. Barnen blev riktigt glada.

Det kändes fint och han orkade vara med ända fram till 20-tiden med hjälp lite små vilostunder i soffan och med hjälp av de där tabletterna han hade fått mot smärta och feber. Stundtals så nästan glömde jag att det inte alls var som vanligt och att vi inte skulle avsluta dagen med att åka hem tillsammans.

Det kändes också väldigt underligt när vi lämnade honom på sjukhuset och åkte hem själva. Det var sorgligt att komma hem "själva" även om vi ju är ganska många.

För en stund fick vi iallafall vara en vanlig familj, så som vi brukar vara. Det blev alltså på ett vis en väldigt fin julafton. Jag har nog aldrig känt mig så tacksam över något som jag gjorde denna julen. Allt det där som är så självklart betyder plötsligt oändligt mycket.

Tyvärr så hade han sedan haft en riktigt kämpig natt med smärta osv. och dagen idag har inte varit så mycket bättre enligt de små sms jag har fått. På något vis så hade jag nästan trott att gårdagen skulle vara någon slags vändpunkt och nu skulle allt bli bra. Jag vet inte varför för det är ju ingen logisk tanke men det var väl min stora önskan.

Jag har haft orden "det blir jul ändå" ringande i mitt huvud de senast dagarna. Oavsett vad som sker med oss så skulle julen komma. Det är med en varm känsla i hjärtat jag idag tänker:

"Det blev jul ändå"

Men alltså, jag vet inte, jag orkar inte. Eller det gör jag ju för att jag måste men jag vet inte, kan inte så någon utväg. Det finns liksom ingen bättring. In en sväng på akuten över dagen i fredags , hem igen några timmar senare. Det var nästan som att jag hoppades att han skulle bli kvar där över helgen och sen komma hem fixad och nästan som vanligt. Eller iallafall mycket bättre. Men så blev det inte. De hittade inget direkt fel förutom att inget är bra men oförändrat liksom. Det jobbiga är att det inte tycks finnas någon riktigt utväg. De vet inte var de ska göra, eller ?  Jag orkar inte, han orkar nog inte heller så länge till. Vad kan vi och vad ska vi göra ? Vi gör ju allt vi kan. En halv dag så kan jag tycka att nu är han bättre...för att det sen visare sig att han inte alls mår bra och blir helt utslagen resten av dygnet. Det påverkar barnen också. Vi är inga bra vuxna. Vi borde vara så tacksamma och uppskatta varje sekund vi ha varandra men istället råder oharmoni, brist på tålamod och två vuxna vars hurmör är labilt och det är väl barnens också som visar sin oro på sitt vis.

Så hjälp, hjälp någon...

Berätta för oss att det kommer att gå bra, att vi kommer att orka och att vi kommer ur det här som en stärkt familj och framför allt som en HEL familj på 6 personer, inte 5...

Orka !

Efter exakt tre veckor fick han komma hem. Min man. Lycka. Eller ? Det är skönt att få ha honom nära men eventuell lycka överskuggas av oro och rädsla. Det handlar inte om att han får komma hem för att han nästan är frisk. Det handlar om att få komma hem i väntan på...ja, vad ? För bra är han inte. Kanske väntar en ny operation, kanske kan kroppen klara av att fixa det själv. Så nu ska denns väntan ske hemma...om det går. För jag har en man som beskriver att det känns som att ha influensa och magsjuka samtidigt. Blek som ett lakan, matt och trött och bitvis rejält ont i magen. Det är inte lätt att få i sig tillräckligt med vätska med de förluster han har och att äta när man är smått illamående eller kallsvettas av smärta är inte heller det enklaste.

Jag tvingade ut honom på promenad runt huset i går. Det kändes som när jag jobbade på långvården. Det kunde likagärna ha varit en 90-åring som gick där vid min sida om man inte hade sett ansiktet.

En promenad på max 200 m, sen var orken slut.

Visst vill jag ha honom hemma. Vi kan småprata lite, barnen också även om det inte är som vanligt. Men det gör mig också dubbelt ledsen att se detta. Att det inte är som vanligt och att det inte heller beror på en "vanlig" förkylning eller något sånt. Jag undrar också om vi fixar det rent närings och vätskemässigt...vi försöker. Jag har också en underlig roll. Det går liksom inte att bortse ifrån att jag tänker som en sjuksköterska men att jag också är "fru" och tänker som en sådan. Det låter kanske underligt men det är verkligen två roller som står lite emot varandra även om dom också går i varandra.

Jag vill ju tro och hoppas att det vänder av sig själv, att han helt plötsligt mår mycket bättre men jag klarar inte riktigt av att tro det just nu. Det börjar också bli lite knepigt med mitt jobb. Har ju snart varit hemma i en månad. Det har gått att lösa med semester och liknande och nu, när det blir helg får jag väl VAB:a men jag kan snart inte varar borta mer. Jag vet inte om jag vill det heller. Men om jag tittar lite längre fram så vet jag inte hur vi ska få ihop det hela med jobb, dagis och liknande...dvs. om det inte är så att det vänder snart och blir mycket bättre.

Det är en liten kamp att ta sig igenom dagen, både för mig och för den jag älskar.

Det är svårt att hitta positiva känslor just nu.

Jag önskar att det jag kände var HOPP men det jag känner är TVIVEL.