Jodå, känner mig som en stoppad korv. God mat är gott. Godis är gott men nu känns det att det liksom har satt sig. Så det är "bara" att försöka ta tag i det.

Känner mig trött, lite ledsen, maxialt stressad över allting. Barnen gör mig tokig. Älskade fina ungar. Varför måste det bråkas hela tiden ? Om allt och med alla.

Det är ju såklart inte sant men ibland känns det så och just nu är det "ibland".

Önskar att jag kunde sova gott. Släppa allt när jag lägger mig och lita på att allt blir bättre efte en natts sömn.

Livet. Så underbart egentligen men fullt med uppförsbackar. Man klarar det om man tar en åt gången. Jag vet, så varför tvekar jag på min förmåga ?

Helt plötsligt, en tanke, en dum nyfikenhet som blev en sökning på fb där en bild dök upp...

Det omöjliga. Vad var det jag ville ha ? Varför ? Det hade aldrig funkat. Jag vet, jag vet. Jag vet inte varför det inte går att släppa.

Två dagar av förvirrade tankar.

Blir så arg på mig själv. Hur ska jag kunna släppa helt, sluta bry mig, slänga i soptunnan ? Eller kanske inte så.

När ska jag kunna tänka utan att det vänder upp och ned på allt ? Hur ska jag kunna tänka ? Förstånd, sund förnuft, vetskap om hur bra det blev och insikt om att det aldrig, aldrig hade blivit.

En av två saker som kanske alltid kommer att göra ont där i mitt hjärta ?

Den andra orkar jag inte tänka på men den finns där varje dag, tvingar sig fram ibland och jag puttar tillbaks den igen.

Vissa saker bleknar med tiden. Andra gör det kanske inte ? Kanske måste man bara acceptera och hitta ett sätt att leva med det. Acceptera att det ibland gör ont, att såret rivs upp men att det också läker igen...

Konstigt nog (och lyckligtvis) så var det ingen mer som blivit magsjuk i familjen och eftersom det gått nästa 3 dygn sedan senaste (och enda) symtomet så var vi välkomna till väkomna till svåger med familj. Jag vågar dock inte känna mig helt säker än, det har hänt att det gått längre tid än så mellan insjuknandet i den här familjen. Å andra sidan tänker jag att vi kanske har fått en viss immunitet efter förra årets många magsjukor (Rotavirus funakr ju så).

Strax efter lunch begav vi oss iallafall iväg dit. Det var god mat men för övrigt ganska "neutral" (en del skulle kanske kalla det för avslappnad) stämming. Jag hade föredragit lite mer julmys och känsla. Det hade lätt kunnat ordnas utan att det hade behövt bli så stor sak av det. Men det var inte så att det var otrevlig på något vis, bara lite neutralt liksom.

Killarna tycke väl inte att det var superkul men så är det väl när man är i den åldern och mest bara ska sitta stil och äta i evighet. Nu hade de ju med sig sina julklappar som någon (Tomten?) lämnat på morgonen så de hade ändå att sysselsätta sig med. Dessutom hade de väl ganska så fullt upp med att äta godis också. Avbrottet blev när det var dags för Tomten att dyka upp på riktigt men...

...jultomten är avslöjad !

En av killarna förstår att han inte alls finns. Den andra att det tror mer på att just den Tomten som kom till oss inte är den riktiga eftersom det var farfar som kätt ut sig. Den tredje kontaterade att det ju var farfar eftersom Tomten ju är död, annars hade han varit flera hundra år ju och så gammal kan man inte bli. Tvååringen och ropade glatt  "Farfar jag har också tomtekläder hemma"  till Tomten- dock något lite otydligare än så eftersom hon ju bara är två år och det kanske inte är helt rätt meningsbyggnad och tempus när hon säger något. Jag, som hade henne i mitt knä och som känner henne väl och dessutom vet hur mycket hon älskar att klä ut sig i sin tomteklänning förstod mycket väl vad hon sa. Så Tomten är avslöjad på många sätt och vis. Alla barn var dock nöjda med att han dök upp.

Framåt 20-tiden var det dags att åka hem. Barnen, som väl egentligen var trötta, hade ju inte tid att sova direkt när vi kom hem. Lite legobygg, leka med dockans nya saker och lite annat pyssel blev det innan de till slut lurades i säng. Själv stupade jag i säng ungefär samtidigt. Nu sitter jag här, klarvaken, eftersom jag vaknade och inte kunde somna om.

Om några timmar vaknar nog barnen. Då kommer dom att hitta några paket till under granen som vi inte ville släpa med igår. Det är lite saker från oss och lite från "mormor och morfar". Så gjorde vi förra året också. Barnen kommer säkert att tro att det ska vara så även nästa år. Men hur det blir med det får vi se nästa år. Dit är det ju en bit trots allt även om jag tycker det var "nyss" som det var jul förra gången. 

God Jul !

Evigheter sen jag skrev här. Inte för att jag inte har velat utan för att jag helt enkelt inte har haft en sekund över...

Den senaste månade har varit full av pluggande- precis som hela hösten. De senaste veckorna har vi påbörjat D-uppsatsen. Det är både jobbigt och kul. Det är ett tvång under tidspress men också lite kul eftersom ämnet vi ska skriva om känns intressant. Det är bara "halva" uppsatsen som ska göras nu. Intervjuerna och bearbetnningen av data vi får in ska vi göra till hösten. Vi har 1,5 vecka att bli klara med det hela efter jullovet-som man ju egentligen inte har något när man är högskolestudent. Vi bestämde oss ändå för att ta julledigt. Jag behöver det verkligen.

Igår var alltså sista skoldagen innan "lovet". Vi slutade vi 13-tiden så jag skyndade mig hem för att hämta barnen. På dagis möttes jag av stora L:s kompis och mamma. Dom var på väg hem för att kompisen hade kräkts...

Jag hade precis tänkte (och det ska man inte gör för det betyder otur) att vad skönt att det inte verkar gå någon magsjuka på vårat dagis eller i skolkillarnas klass just nu.

Vi åkte hem och stora L sanerades...dvs. han fick byta kläder och ville, helt spontant- duscha. Kanske lite överdrivet men han hade stått precis brevid när kompisen hade kräkts .

Sen åt vi kvällsmat och därefter sa stora L "Mamma, jag har ont i magen, jag tror jag ha fått samma sak som "kompisen""

Nån timme senare kom kvällsmaten upp och stora L hade jätteont i magen. Natten har sen varit lugn. Däremot kom H upp och mådde illa. Det hände inget där heller men det är kanske en "släng" av samma?

Nu hoppas jag på att jag och A antingen blir sjuka nu så att vi är ok på julaftonen eller att vi inte blir sjuka alls. Det är ju för barnens skull liksom- att vi ska orka ta hand om dom, kanske fixa fram lite mat till dom som är friska och orka öppna paket (orka ge paket).

Att vi kommer att fira jul "själva" är inte hela världen för mig. Lite tråkigt för barnen dock som hade sett fram emot att vara hos kusinen, faster och farbror.

Det som är tråkigar, tycker jag, är väl att vi förmodligen inte kommer iväg till mina föräldrar i mellandagarna. Å andra sidan så är det några dagar dit så vi hinner kanske både blir friska och sjuka innan.

Min sugenhet på julmat har dämpats en aning. Har verkligen sett fram emot det och "sparat" mig. Men nu vet jag inte riktig. Förutseende som jag är för det mesta, så har jag köpt så att vi ha "all" julmat hemma även om vi nu skulle åkt iväg och bara haft med oss vissa saker. Så det finns tillgång till "allt" vilket gjorde stora S glad då han först blev riktigt ledsen över att inte få äta julbord. Den killen älsar god mat och är nyfiken på att äta det mesta :-)

Det blir väl som det blir med den här julen. Vi överlever skulle jag tro och även om det inte är jättekul så har vi varandra. Det är det viktigaste av allt. Och dessutom är jag extremt nöjd över att ett beslut jag tog när det gäller att skicka efter en julklapp som var svår att få tag i på ett annat ställe än på de billigaste. Den var slut och de skulle få in den "nästa vecka"  men så blev det aldrig och hade jag inte beställe på det där lite dyrare stället hade vi inte haft den nu. Där är den dessutom också slut nu. Hoppsa nu bara att S blir så där glad över den som jag hoppas och tror. Det är ju liksom nöjet med att ge bort - att få se barnens glädje. Och hoppas nu att dom andra inte blir besvikan över att dom inte får något liknande för det fanns inte att ge. Dom har fått fler saker och saker som jag tror dom önskar sig dom också så det är rättvist på det viste.

Man vet aldrig hur saker blir, man bara hoppas, tror och planera som att man visst. Sen tar livet sina egna vägar.

Sånt är livet!