Det var förväntansfulla barn, fyllda av längtan till den bästa dagen, dvs. den 24 december. Det var iallafall vad de två yngsta kallade julaftonen för. När de tre yngsta hade lagt sig och sov (trodde vi) så fick jag hjälp av 10-åringen att plocka fram och organisera bland julklapparna. Vad skulle med till farmor och farfar, vad skulle öppnas på morgonen hemma och vad skulle vi spara till dagen efter (vet av erfarenhet att det kan vara bra att dra ut lite på det för att de dels ska få möjlighet att verkligen "se" vad de får och också få lite sysselsättning då det ju oftaste är just julklappar och Tomten som är julens höjdpunkt när man är liten).

Nu är det ju egentligen bara den yngsta som tror på Tomten, övriga vet ju ungefär hur det ligger till men lilla L hon tror stenhårt på att han finns och hon hade också mycket funderingar innan men också många svar på sina frågor när det gällde Tomten. Bl.a så är det ju så att det inte alls konstigt att vi inte har sett varken renar eller släde för de är ju magiska eftersom de kan flyga och då kan ju så klart inte vi vanliga människor se dom.

Jag och stora killen hann precis sortera upp julklapparna och var på väg upp när vi hörde tassande steg och visst, de andra killarna hade så klart inte kunnat somna ordentligt pga spänningen så vi la julklappar under granen och sen satte vi oss i soffan och tittade lite på uppesittarkvällen med Lasse Kronér.

Till slut var de så trötta att de åter gick och la sig. Jag och stora killen satt kvar en stund till och framåt midnatt kom vi båda i säng. Det kändes så fint att ändå ha sina barn där. De är så stora men de är ju inte vuxna än på många år. Jag, och de också, saknade ju A. Det känns liksom inte helt. Men jag kan konstatera att de är otroligt fina och duktiga när de skärper till sig (för de är också otrligt duktiga på att retas med varandra och bråka om "ingenting").

Jag la mig men kunde inte somna riktigt. Jag småslummrade igenom natten. Det var inte bara de vanliga orostankarna utan jag kände en annan, svårbeskrivbar oro i kroppen. Vid 4-tiden kom det en liten flicka tassande och kröp ner och en stund senare så var yngsta killen vaken och kunde inte somna om. Han placerades framför tv:n i soffan och somnade där så småningom.

Jag var inte så pigg när det till slut var dags att kliva upp men kunde ändå inte somna om så vid 8-tiden, när barnen för längesedan hade öppnat de där två paketen/person som låg under granen och var fullt sysselatta med att pyssla med det , så masade jag mig upp.

Någon timme senare ringde jag A och han berättade att han hade haft sin värsta natt på evigheter. Fruktansvärt ont och Morfinet han hade fått hade inte hjälpt mycket. Han kände sig inte pigg och en permission kändes långt borta. Därför bestämde vi att jag skulle komma dit på eftermiddagen och hälsa på. De barn som ville följa med fick göra det, övriga stannade där vi skulle fira jul då det ligger "på vägen" till sjukhuset.

Strax efter kl 14 åkte vi iväg. När vi hade åkt några km började det snöa små flingor och allteftersom vi åkte så blev det större och större flingor. Ja, det la sig till och med lite vitt på marken. Det kändes riktigt "juligt". Lämnade av de tre största och en kasse med julklappar och tog lillfian och åkte vidare till sjukhuset.

Vi hade en liten påse med julklappar. Någar saker barnen hade gjort i skolan och ett presentkort jag hade köpt på JULA. Det kändes ju inte alls aktuellt nu. Kunde inte låta bli att tänka tanken "kommer han någonsin få använda det ? " Men nu hade vi ju köpt det och slagit in det så nu fick det bli så.

När jag och lilla L klev in på salen så halvsatt han i sängen. Han går hyfsat pigg ut och berättade att han bara skulle få en ny "nål" så kunde vi åka sen. Det var så oväntat men oj, vad glad jag blev. Morfintabletter, tabletter mot illamående och lite medicin mot febern...ja, och så några kräkpåsar (man vet ju aldrig) fick följa med och strax innan Kalle var slut så klev vi inte hos mycket förvånade svärföräldrar och släkt. Barnen blev riktigt glada.

Det kändes fint och han orkade vara med ända fram till 20-tiden med hjälp lite små vilostunder i soffan och med hjälp av de där tabletterna han hade fått mot smärta och feber. Stundtals så nästan glömde jag att det inte alls var som vanligt och att vi inte skulle avsluta dagen med att åka hem tillsammans.

Det kändes också väldigt underligt när vi lämnade honom på sjukhuset och åkte hem själva. Det var sorgligt att komma hem "själva" även om vi ju är ganska många.

För en stund fick vi iallafall vara en vanlig familj, så som vi brukar vara. Det blev alltså på ett vis en väldigt fin julafton. Jag har nog aldrig känt mig så tacksam över något som jag gjorde denna julen. Allt det där som är så självklart betyder plötsligt oändligt mycket.

Tyvärr så hade han sedan haft en riktigt kämpig natt med smärta osv. och dagen idag har inte varit så mycket bättre enligt de små sms jag har fått. På något vis så hade jag nästan trott att gårdagen skulle vara någon slags vändpunkt och nu skulle allt bli bra. Jag vet inte varför för det är ju ingen logisk tanke men det var väl min stora önskan.

Jag har haft orden "det blir jul ändå" ringande i mitt huvud de senast dagarna. Oavsett vad som sker med oss så skulle julen komma. Det är med en varm känsla i hjärtat jag idag tänker:

"Det blev jul ändå"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det jag drömmer om nätterna är inte särskillt svårtolkat men det ger mig tankar och känslor som dröjer kvar långt in på dagen. Det jag drömmer är det jag inte vågar tänka när jag är vaken. Så enkelt är det. Frågan är bara vad jag ska göra med det hel...

Livet rullar på. Som vanligt går det i en rasande fart och svänger hit och dit. Bra och hoppfulla dagar blandas med skitdagar där uppförsbackarna känns omöjliga att ta sig uppför. Ändå så gör jag det. Ibland åker jag av vägen, gråter en skvätt och ge...

Jag tror att alla kan vi bidra på olika vis för att göra världen lite bättre. Vad man väljer och har förmåga att göra är nog väldigt olika och så måste det få vara. Jag tror på frivillighet. Det som fungerar under en period i livet kanske inte funger...

I börjar av veckan var jag och lilla L med maken när han skulle få sin behandling. Det är ganska odramatisk. En droppåse hängs upp och kopplas på och då ligger han där i ca 3 timmar. Men jag har länge tänkt att barnen ändå skulle få se just detta och...

Livet rullar på. Vissa dagar/perioder är bättre än andra. Det blir ljusar och ljusare. Iallfall utomhus och visst hjälper det lite. Iallafall när det gäller orken att ta tag i saker. Städa ut, rensa, försöka komma framåt även om det är jag som måste ...