Så trött ! Är väl inte van vid att jobba och framför allt inte vid att stiga upp långt innan tuppen har funderat på att öppna ögonen för att släpa de små ur sängen och sen vidare till dagis och fritids där vi "bankar" på dörren när de öppnar kl 6.

Det är tur att det inte är så alla dagar. Jag hoppas att det inte behöver vara så här för evigt. Förmodligen rör det sig om ungefär ett halvår. Om vi har tur.

Min äkta hälft mår fysiskt bättre och är hemma. Tyvärr visade det sig att den där elakartade tingensten som jag inte ens vill nämna vid namn hade spridit sig till lymfkörtlar. När vi nu har vant oss vid tanken på detta och att ett halvår med cytostatika iallafall minskar risken för återfall så känns det ändå ganska ok. Vi vet ju att det inte är några garantier för att den håller sig borta för all framtid sen men vi kan ju inte chansa...

Så klart tar det på krafterna att fundera och vara rädd. För rädd är jag. Rädd för att den jag delar mitt liv med först får ett halvår med massa biverkningar (som om man har otur kan bli bestående) för att kanske sedan ändå få veta att den har spritt sig. Rädsla för att aldrig få tillbaka den jag en gång hade. Rädlan för att bli ensam kvar.

En kamp, inte bara för den som är sjuk, en kamp för oss andra runtomkring som ska försöka leva som vanligt i ett litet oförutsägbart kaos.

Men kanske lär vi oss att det inte är så farligt när man måste ta en dag i tage och aldrig vet hur morgondagen kommer att se ut.

Kanske är det just så det egentligen är; vi tror att vi vet och vi planerar men det enda vi egentligen kan vara säkra på är att vi aldrig vet hur morgondagen kommer att se ut, vi bara tror...

 

Petra

16 januari 2015 21:28

Ord känns så fjuttiga.....men åååååh så jag känner med er och hoppas att allt kommer att gå bra!

http://https://petraiordochbild.wordpress.com

Mamman

17 januari 2015 08:39

Tack, ja, på något vis är det bara att hoppas, för det är liksom inte så mycket mer vi kan göra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det jag drömmer om nätterna är inte särskillt svårtolkat men det ger mig tankar och känslor som dröjer kvar långt in på dagen. Det jag drömmer är det jag inte vågar tänka när jag är vaken. Så enkelt är det. Frågan är bara vad jag ska göra med det hel...

Livet rullar på. Som vanligt går det i en rasande fart och svänger hit och dit. Bra och hoppfulla dagar blandas med skitdagar där uppförsbackarna känns omöjliga att ta sig uppför. Ändå så gör jag det. Ibland åker jag av vägen, gråter en skvätt och ge...

Jag tror att alla kan vi bidra på olika vis för att göra världen lite bättre. Vad man väljer och har förmåga att göra är nog väldigt olika och så måste det få vara. Jag tror på frivillighet. Det som fungerar under en period i livet kanske inte funger...

I börjar av veckan var jag och lilla L med maken när han skulle få sin behandling. Det är ganska odramatisk. En droppåse hängs upp och kopplas på och då ligger han där i ca 3 timmar. Men jag har länge tänkt att barnen ändå skulle få se just detta och...

Livet rullar på. Vissa dagar/perioder är bättre än andra. Det blir ljusar och ljusare. Iallfall utomhus och visst hjälper det lite. Iallafall när det gäller orken att ta tag i saker. Städa ut, rensa, försöka komma framåt även om det är jag som måste ...