Jippi liksom...I förrgår hämtade jag en sjuk och feberblek killa på fritids. S som nästan inte varit sjuk de senaste åren har nu haft feber och varit riktigt risig två gånger på en månad.

Det finns ju värre saker, så som magsjuka tänkte jag för att trösta mig lite. En tröst som inte varade så länge. I natt, strax efter det att jag stupat i säng, ropade stora L från sitt rum. Jag syndade mig dit och det var tur för jag hann precis hämta en kräkspann innan han spydde. Sen fortsatte det så resten av natten. Han hade jätteont i magen och spydde och spydde. Till slut kom ju bara galla och lite slem. Mitt i allt så var han dessutom jätteledsen över att missa dagens maskeradkalas som skulle var på dagis. Lillplutten. Nu är han dock piggare och har fått i sig både vatten och lite saft utan att kräkas.

Nu väntar vi in nästa "offer". Vore lika bra att vi fick det allihop (gärna lindrigt tack! ) så vi liksom har det avklarat och kan lägga det bakom oss för denna gången. Jag har inte tid att vara sjuk. Missar jag lite i skolan är det svårt att ta igen det. Föreläsningarna är jätteviktiga för att förstå.

Men då och då kommer tvivlen. Igår hade vi praktiskt övningar. Vi förlöste och tog hand om nyfödda barn . Ja, det var ju dockor/attrapper men det var nästan som på riktigt förutom att mammorna saknade överkropp och ben från knäna och nedåt.

Och ja, det var kul och spännande på ett sätt. Samtidigt så kände jag en tvekan. Jag vet inte varför. Vill jag det här ? Vad vill jag ? Jag fick nog inte den där kicken som de andra verkade få. Hos mig väckte det mest massa känslor och tankar.

Kanske blir det bättre allteftersom. Kanske är det just för att det finns så lite tid till eftertanke. Det går i ett rasande tempo. Både i skolan och hemma.

Tänk om vi också hade fått höstlov. Tänk om vi också hade haft ett riktigt jullov att se fram emot. Det hade liksom behövts. Det handlar kanske om att sänka ribban.

Och framför allt tänk om alla magsjukor plötsligt bara försvann från vår jord. Det skulle faktiskt göra mitt liv så mycket enklare att leva.

Bryt ihop och kom igen.

Barnkalas imorgon för stora L som fyller 5 år på måndag...hade vi planerat.

Men tydligen så är det omöjligt att fixa något sånt i det här huset. Stora L vaknade nämligen med feber allmänt hängig. Febern har hållt i sig även om han blev riktigt pigg efter en halv panodil som han fick en stund innan det var dags att packa in oss i bilen för att hämta de som var på skola/dagis.

Men frisk det är han inte så morgondagens barnkalas är inställt. Känns ju tråkgit men det är väl bara att acceptera att det inte går att göra något åt det. Det är tydligen våran lott här i livet att vara sjuka när vi ska göra något "roligt"...

(och det finns värre sjukdomar än "feber", vill inte nämna någon vid namn bara ;-) )

Vi får väl se om gästerna kan komma nästa lördag istället och hoppas att alla är friska då. Det hade bara varit så skönt att fått det gjort den här helgen eftersom nästa kurs kör igång på måndag. Den här helgen är alltså en lite lugnar helg när det gäller skolarbetet.

Jag vet att livet är ganska motigt. Jag har försökt att intala mig själv att det handlar om hur man tar motgångar och att det kanske handlar om hur stora man gör sakerna...Fast det går inte så bra. Det tar på krafterna. Krafter som det inte finns så gott om.