Jag tycker att både grått och vitt hår är väldigt vackert. Jag tänker ofta på min farmor näst intill kritvita, tjocka hår och hur jag, när jag var liten, faktiskt önskade mig ett sådant hår...mitt var ju gult och inte alls fint jämförelsevis.

Allteftersom jag blev äldre så blev mitt ljusblonda (eller som jag då kallade det, gula) hår mörkare och mer åt det ganska tråkiga råttfärgade hållet.

Någon gång i tonåren fick jag och min bästis för oss att vi skulle bli blondiner och tja, det blev väl åt det guldgula hållet men vi var nöjda...Sen följde år med ljusa slingor, år med toning i olika nyanser och däremellan perioder när jag själv  tyckte jag var lite löjlig som inte kunde nöja mig med den hårfärg jag fått av naturen.

Faktiskt så trivdes jag ganska bra med min naturliga färg fram tills för några år sedan när det började dyka upp fler och fler vita hårstrån.

Hur mång dom faktiskt var och hur mycket dom faktiskt syns hade jag dock inte förstått förräns för några månader sedan när jag stod och tvättade händerna på jobbet och såg det i spegeln. Det fullkomligt lyste vitt. Ungefär hälften av alla hårstrån var vita !

Och det är något dubbelt över det hela. För, som jag skrev tidigare, så tycker jag det är vackert med vitt och grått hår. Det är inte där "skon klämmer". Nä, det är det där med att det faktiskt också får oss att se äldre ut. Vitt/grått hår förknippas med "gamla människor".

Jag , som ju passerade 40 - strecket för några år sedan, vill för allt i världen inte se gammal ut. Jag har flera gånger det senaste året fått spontana kommentarer om min ålder och att de, när det fått veta min ålder inte alls trott att jag var så "gammal". Jag har blivit löjligt glad över att få höra detta.

Senast för några dagar sedan träffade jag en kollega till min man som jag inte träffat på 3-4 år. Han hälsade och såg väldigt frågande ut för att inte tala om hur pinsamt han tyckte det var när han sen insåg vem jag var. Jag sa något i stil med att "ja, jag ser väl äldre ut än senast vi sågs" för att liksom ge en förklaring. Hans spontana svar blev "nä, du ser mycket yngre ut..."

Jag vill gärna fortsätta med detta.

Jag har en kollega som är några år äldre än vad jag är. Hon ha låtit sitt vackra stålgrå hår ha sin naturliga färg. Det är oerhört vackert, hon klär i det men jag tror nog också att hon hade sett flera år yngre ut om den forna bruna färgen hade varit kvar.

Jag vågar inte.

Så i desperation så tonar jag nu håret med jämna mellanrum. I mellanrummen växer det gråa ut en bit, jag ser det i spegeln  på jobbet och konstaterar att det blir fler och fler...

En vacker dag så kommer jag att våga. När tiden är mogen.

Då kanske jag äntligen får det där vackra, vita håret som jag så högt önskade mig som liten flicka.

Allt ha sin tid