Stress, skynda för att hinna, barn som sätter sig på tvären. Jag kokade över och blev tvärarg på mellankillen när vi skulle iväg idag. Det handlade om ett par strumpor som inte var på fötterna (trots mycket tjat), en kille som ändå tog på sig kängorna och sen blev det som det blev...

Trots att jag sa förlåt (för att jag blev så ARG, jag borde inte gorma och skrika och som avslut på det hela smälla igen dörren, eftersom jag är vuxen) så har den där ledsenhetskänslan dröjt sig kvar i magen.  Jag såg på honom att han faktiskt blev riktigt ledsen och kanske var det ett uns av rädsla också ? Älskade unge, älskade ungar, det är jag som ska vara en förebild som visar att det är ok att bli arg men också hur man kan/ska/får agera när man blir arg...och idag var jag på en 2-årings nivå men i en vuxens kropp (undantaget att jag inte slog vilket en arg tvååring troligen hade gjort). Jag förstår om det var en skrämmande och förvirrande syn. Det är vid sånna tillfällen man önskar att det gick att spola tillbaks, och kanske också att det innan det händer gick att pausa för att lugna ner sig, få tid att tänka och agera på ett vuxet sätt.

Jag känner mig som en riktigt skitmamma.