Man alltså, jag var nog ett väldigt tråkigt barn. Jag förstod aldrig det där med att hitta på berättelser som var orealistiska. Eller jag tyckte inte det var kul iallfall. Ta t.ex Pippi. HELT orealistiskt att en liten flicka ska bo själv, bära på en stor häst och ha hur mycket pengar som helst. Nu tittade jag säkert på Pippi ändå och hade kanske en viss behållning av det trots allt.

När jag nu sitter med mina barn och deras läsläxor känner jag exakt likadant. Berättelser om apor som bor själva i ett hyreshus och som träffar några barn som de börjar prata med för att sen dra iväg på en skattjakt i en bil som tankas med vatten... Men alltså, tycker barn verkligen det är kul och spännande ? Det är ju totalt orealistiskt...

Som tur är har ett av barnen fått en härligt lättläst och verklighetsnära bok av typen "Lisa lär Orvar knyta skosnöret".

Hade jag då ingen fantasi ? Jodå, det tycker jag iallafall. Jag fantiserade bara på ett annat vis, om riktiga, relalistiska saker och händelseförlopp...

Igår var det min födelsedag. Inte så stort när man är äldre utan mer lite mysigt. Jag önskar mig egentligen mest en dag av lugn och ro. Gärna köpe-pizza till mat (min födelsedag är en av de få gånger/år som vi äter det) och tja, det är ju alltid trevligt med något litet paket och det fick jag också.

Denna födelsedag önskade jag mig dock en annan sak mycket, mycker mer än någonting annat. Stora killen, som fyllde 10 år för några månader sedan, skulle nämligen ha sitt kalas (Bowling) idag. Förra gången fick vi ställa in det pga att vi var sjuka och nu , på min dag, var det dags för försök nr 2. Till saken hör att hans kalas har vi under årens lopp fått ställa in ett flertal gången pga att vi har varit sjuka och förra året blev det inte ens något. Därför önskade jag att det hett efterlängtade kalaset skulle bli av.

Oddsen såg dock inte så bra ut. Storkillen blev dunderförkyld i torsdags och igår, fredag, var han lite febrig och helt utslagen. Låg nästan i sängen hela dagen, snöt, snöt, och snöt sig, hade ont i bihålorna och ja, var rejält förkyld. Det lutade ju ganska rejält åt att vi skulle ställa in kalaset ännu en gång men efter att ha pratat med Bowlinghallen och blivit lovade att vi kunde ge besked idag kl 11 så höll vi bara tummarna.

Och när det väl blev morgon så mådda han bättre. Feberfri, inte ont i huvudet och näsan hade slutat rinna även om det gick att snyta ut en del. Så ja, det blev kalas. Kan väl säga att han kanske såg en aning blek ut men han hävdade själv att han mådde bra. Kul hade de och jag, det gjorde mig så innerligt glad.

Nu är det slut på barnkalas för hans del. Det har han själv bestämt och jag känner en enorm lättnad då barnkalas ger mig en oerhörd prestationsångest vilket har blivit värre med åren, förmodligen för att vi så ofta har fått ställa in roliga saker pga sjukdom i familjen. Visst kommer han att firas även i framtiden, kanske också av några av hans kompisar, men inte ett helt stort gäng som nu.

Efter kalasandet åkte vi hem och beställde pizza. Gott. Sen avslutade jag med massa godis. Började dock känna mig hängig och vips så satt jag där med världens förkylning. Men vad gör det när vi ändå hann med det viktigaste idag och även njuta av det goda, ätbara innan min smak försvann.

En dag som jag stoppar i facket "bra dagar i mitt liv".

Sitter här i min ensamhet. Har semester i två veckor till men idag började skola och förskola.

Stora killen börjar i mellanstadiet. Ny del av skolan. Pirrigt. Helt plötsligt såg jag hur stor han har blivit. Jag minns själv när jag var 10...

Mellankillen börjar i 2:an. Det innebär också att halva klassen slås ihop med en annan halva och ett nytt klassrum och nytt fritids. Han är inte längre med "som små".

Lillkillen börjar i 1:an. För visso kvar i samma klassrum och med en av de gamla fröknarna men nu är det allvar. Skolplikt och börjar åka buss.

Lillfian fick äntligen gå till sin förskola. Ny avdelning där också med äldre barn. Jag hoppas hon kommer att trivas lika bra som hon har gjort hittills. Eller kanske ska jag säga det senaste året.

Det kändes fint att se mina små helt plötsligt bli så stora. För det är så det känns. Från en dag till en annan. Jag hoppas att det kan spegla av sig lite här hemma också i sättet att behandla varandra som inte alltid är som man önskar.

Nu sitter jag här och har två timmar kvar innan de ska hämtas. Eller iallafall de tre yngsta. Den äldsta ville gå på fritidsklubben (också nytt) och sen ta bussen hem. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Underlig känsla av ensamhet och jag vet inte om jag tycket det är lite skönt eller om det bara känns ensamt.

Ja, inte är det lätt alltid och mycket vill ha mer men samtidig är det väl självklart att man inte bara tar någon ifrån någon utan att kolla om det är ok.

Därför har jag idag både känt mig arg, besviken och en aning ledsen. Jag känner mig också lite dum för att jag har varit så godtrogen och inte har förstått. Vi har inte blivit av med något utan tvärtom. En av de små fina har inte hållit sina fingrar i styr och det gör faktiskt lite ont att konstaterar.

För några dagar sedan var vi hos bekanta och hälsade på. De har två barn som är i övre tonåren och det händer att de ger bort saker de själva inte vill ha till våra barn, typ små leksaksbilar de hade när de var små, uteleksaker som de vuxit ifrån osv. När vi kom hem säger en av våra killar att han har en överraskning åt de andra och plockar lyckligt fram ett spel till vårat Wii. Han påstår att han har fått det av en av tonåringarna.

Då det ändå är en ganska dyr sak så ber jag min man kolla upp om det verkligen rör sig om ett gåva eller om det kanske är ett lån...tänker att det ju lätt kan missförstås.

Det visar sig att ingen av tonåringarna känner till någonting alls om detta. De har varken gett eller lånat ut något till vara barn.

Då börjar en klocka ringa...Vad var det för leksak han hade med sig hem från kompisen förra veckan ? Nån leksaksbil med någon finess på som han sa att han hade fått. Det händer ju att de får och byter saker med varandra men då brukar det handla om lite enklare saker. Varför reagerade jag inte då?

Efter en lång förmiddag då  jag försökte att inte anklaga utan bara få veta hur allt låg till (dvs sanningen), vilket inte var det lättaste med en son som under några timmar vägrade öppna munnen, så kröp det till slut fram att den där leksaksbilen inte alls var en gåva...Den hade liksom bara följt med hem. Så nu i kväll ska den förhoppningsvis återlämnas till sin rätta ägare om han är hemma. Det är ganska tydligt att vår kille skäms och vet att han har gjort fel. På något vis verkar han lite lättad också.

Så här efteråt, när jag nu börjar fundera på det, finns det några saker i vårat hem som kanske inte har varit gåvor de heller. Det är samtidigt svårt att veta då han är en riktigt saksamlare och mer än gärna tar emot saker som någon annan vill slänga eller göra sig av med. Det handlar inte om några dyra saker. Det är små kulor, nåt minidjur av tyg, en leksaksring, ett gammalt hopprep,några kort osv. Det är saker som ligger för långt bak i tiden för att kollas upp. Kulor och olika samlarkort är ju dessutom saker som byts, ges bort och ibland också hittas på skolgården- då svårt att avgöra vems det är. Därmed inte sagt att man ska ta något som tillhör någon annan. Upphittade kulor i sanden är dock ok tycker jag och det tycks vara den rådande lagen på skolan också.

Nåväl, jag hoppas att han har fått sig en tankeställare. Vi kommer hädanefter att dubbelkolla innan något tas hem till oss. Det ska kollas upp både med den som ger- dennes föräldrar och med oss innan det tas hem något.

Vi får se hur vi gör med spelkulor och olika samlarkort. Det kanske kan vara ok om det rör sig om enstaka vi får se.

Jag hade verkligen inte trott detta om mitt barn. Inte han som är så snäll och omtänksam mot alla men där ser man...mina barn och andras ungar. Kan ju tilläggas att han blev av med en större samling kort på skolan i våras...så han borde veta hur det känns. (Och vi har även försökt förklara att man inte ska ta med saker man är rädd om till skolan då det ibland händer sånna här saker trots att man ju inte ska ta andras saker- snacka om dubbla budskap)

 Att ens barn stjäl från någon annan känns inte bra men det finns en sak som skulle kunna vara värre och det är att ha ett barn som mobbar. Jag önskar att jag slipper uppleva det.

OCH jag är yttert tacksam att det hela uppdagades nu. Det rör sig om en liten kille och det finns liksom hopp om framtiden.

Älskade unge !

Men det är längesedan jag skrev något här och förmodligen finns inte en enda av mina läsare kvar. Men jag lever och OM nu någon läser så är det så här:

Någonstans långt där borta har semesterna hägrat. En sen semester. Inte en självvald period då jag i så fall hade valt att ha minst två veckor tillsammans med den jag är gift med.

Men så blev det inte och nu sitter jag här med barnen som snart börjar i skolan och en make som har börjat jobba igen efter sin ledighet.

Allt känns grått och trist. Jag är på uruselt humör och frågar mig själv vad jag ska ta mig till med mitt liv. Hur vill jag ha det ? Varför är det inte så  som jag önskar och vad kan jag göra åt det själv ? Och visst kan jag se att det finns bitar som också är mycket bra i mitt liv men det behövs något mera.

Saker från förr dyker plötsligt upp i tankar. Mardrömmar som lämnar kvar en kvävande känsla av ledsenhet och ångest. Gjort är gjort och inget att göra något åt men ibland är det inte riktigt så lätt att släppa det och gå vidare. Sår som jag trodde var läkta rivs plötsligt upp igen och gör ont.

Och vem är jag ? Är jag någon annan idag är jag var "då". Var jag mig själv då eller är jag den sanna jag nu ? För nog har jag gått från ytterlighet till ytterlighet även om grundtonen finns kvar. Eller ? Alla utvecklar och förändras över tiden men hur ? Ibland önskar man att man såg sig själv "utifrån", med andras ögon.

Jag VET att allt kommer att vara så himla mycket bättre om några dagar även om det inte känns så. Orsak : PMS

Kanske dags att söka hjälp ?