Det är fem år sedan den där dagen. Det där återbesöket efter operationen av den förstorade sköldkörteln. Halva var borttagen. Ultraljud och biopsier före operationen hade inte visat något som kunde tyda på ens en misstanke om att det skulle vara något malignt. Läkaren som skulle operarade sa till och med före operationen att det ÄR inget malignt... Uttalar man dessa ord som läkare så är man ganska säker på sin sak. Så där satt jag helt i onödan tyckte jag. Vad skulle jag med ett återbesök till ? Det kändes mest krångligt att åka ifrån jobbet en stund och dessutom kostade det ju 300 kr. Jag hade ju dessutom kollat blodprovsvaren och visste att jag inte skulle behöva äta någon medcin.

Men när läkaren kom in och började prata så frågar han hur jag mår. Bara bra säger jag. Sen säger han något väldigt oväntat och underligt. Han säger att de mycket oväntat hittade en malign tumör i sköldkörteln de operarade bort. Jag minns att jag svarade något i stil med "ja, det var ju mycket oväntat". Mycket ovänatat och underligt. En känsla av att overklighet.

Nu har det då gott fem år. Inget som har tytt på något återfall har hittats och efter en slutlig test /provoation så blev jag i onsdags mer eller mindre friskförklarad. Nu är det "bara" lite medicin som ska justeras i dos och så kan vårdcentralen ta över det hela. Bra, härligt, fint...

Två dagar senare så är det min kära makes tur att få ett besked. Ett besked som vi hade anat oss till. Ett cancerbesked. Livet är nu en väntan på operation. Sen blir det en väntan på besked om hur illa det är, om vidare behandling ska göras och nä...jag orkar inte tänka fullt ut på hur det kan gå. Någonstans hoppas och vill jag tro att det ska gå bra, att det inte ska vara så illa och att det ska räcka med en operation som går komplikationsfritt och sen är det över och kommer inte tillbaka...Kommer aldrig tillbaka.

Men någonstans där i bakhuvudet svischar andra tankar förbi, jag vet och jag är så rädd

Marken gungar under våra fötter.

F*ck cancer !