Ja, inte är det lätt alltid och mycket vill ha mer men samtidig är det väl självklart att man inte bara tar någon ifrån någon utan att kolla om det är ok.

Därför har jag idag både känt mig arg, besviken och en aning ledsen. Jag känner mig också lite dum för att jag har varit så godtrogen och inte har förstått. Vi har inte blivit av med något utan tvärtom. En av de små fina har inte hållit sina fingrar i styr och det gör faktiskt lite ont att konstaterar.

För några dagar sedan var vi hos bekanta och hälsade på. De har två barn som är i övre tonåren och det händer att de ger bort saker de själva inte vill ha till våra barn, typ små leksaksbilar de hade när de var små, uteleksaker som de vuxit ifrån osv. När vi kom hem säger en av våra killar att han har en överraskning åt de andra och plockar lyckligt fram ett spel till vårat Wii. Han påstår att han har fått det av en av tonåringarna.

Då det ändå är en ganska dyr sak så ber jag min man kolla upp om det verkligen rör sig om ett gåva eller om det kanske är ett lån...tänker att det ju lätt kan missförstås.

Det visar sig att ingen av tonåringarna känner till någonting alls om detta. De har varken gett eller lånat ut något till vara barn.

Då börjar en klocka ringa...Vad var det för leksak han hade med sig hem från kompisen förra veckan ? Nån leksaksbil med någon finess på som han sa att han hade fått. Det händer ju att de får och byter saker med varandra men då brukar det handla om lite enklare saker. Varför reagerade jag inte då?

Efter en lång förmiddag då  jag försökte att inte anklaga utan bara få veta hur allt låg till (dvs sanningen), vilket inte var det lättaste med en son som under några timmar vägrade öppna munnen, så kröp det till slut fram att den där leksaksbilen inte alls var en gåva...Den hade liksom bara följt med hem. Så nu i kväll ska den förhoppningsvis återlämnas till sin rätta ägare om han är hemma. Det är ganska tydligt att vår kille skäms och vet att han har gjort fel. På något vis verkar han lite lättad också.

Så här efteråt, när jag nu börjar fundera på det, finns det några saker i vårat hem som kanske inte har varit gåvor de heller. Det är samtidigt svårt att veta då han är en riktigt saksamlare och mer än gärna tar emot saker som någon annan vill slänga eller göra sig av med. Det handlar inte om några dyra saker. Det är små kulor, nåt minidjur av tyg, en leksaksring, ett gammalt hopprep,några kort osv. Det är saker som ligger för långt bak i tiden för att kollas upp. Kulor och olika samlarkort är ju dessutom saker som byts, ges bort och ibland också hittas på skolgården- då svårt att avgöra vems det är. Därmed inte sagt att man ska ta något som tillhör någon annan. Upphittade kulor i sanden är dock ok tycker jag och det tycks vara den rådande lagen på skolan också.

Nåväl, jag hoppas att han har fått sig en tankeställare. Vi kommer hädanefter att dubbelkolla innan något tas hem till oss. Det ska kollas upp både med den som ger- dennes föräldrar och med oss innan det tas hem något.

Vi får se hur vi gör med spelkulor och olika samlarkort. Det kanske kan vara ok om det rör sig om enstaka vi får se.

Jag hade verkligen inte trott detta om mitt barn. Inte han som är så snäll och omtänksam mot alla men där ser man...mina barn och andras ungar. Kan ju tilläggas att han blev av med en större samling kort på skolan i våras...så han borde veta hur det känns. (Och vi har även försökt förklara att man inte ska ta med saker man är rädd om till skolan då det ibland händer sånna här saker trots att man ju inte ska ta andras saker- snacka om dubbla budskap)

 Att ens barn stjäl från någon annan känns inte bra men det finns en sak som skulle kunna vara värre och det är att ha ett barn som mobbar. Jag önskar att jag slipper uppleva det.

OCH jag är yttert tacksam att det hela uppdagades nu. Det rör sig om en liten kille och det finns liksom hopp om framtiden.

Älskade unge !