En skruttig kropp. Är den förbrukad vid 41,5 års ålder ? Det går ju inte. Jag har småbarn, jag ska vara pigg och rask, frisk och stark i minst 20 år till innan småkrämporna kommer smygande.

Men så är det visst inte. Fram till för 5 år sedan var den, trots några kg i överkant ändå frisk och kändes stark. Men någonstans där började det. En ofarlig knöl som togs bort, en knöl som visade sig vara av ett helt annat slag. Den delen av kroppen är dock under kontroll. Men efter det så började olika saker dyka upp. En knöl i ena bröstet som turligt nog var ofarlig. Konstiga domningar och känselbortfall som inte fick sin förklaring. Där till kan läggas mera ofarliga saker men som kommit i större mängd så som magsjukor. 

Kanske känns det som ännu mer med tanke på att övriga familjen också varit sjuka både i förkylningar och magsjukor i mängd de senaste åren men även andra mera mystiska och oroväckande symtom där vissa utredningar pågår.

Det känns bara för mycket ibland.

I höstas började min kära make började utredas för något som såg väldigt allvarligt ut. Utredningen är inte avslutad än och hans symtom kvarstår men vi har iallafall själva vågat tro att det inte är det värsta...

Ungefär samtidigt upptäckte jag också något underligt med min kropp. Kanske var det för att jag inte orkade just då som jag hittade en naturlig, om än ganska osannolik, förklaring till det hela. Jag la därtill ordet "avvakta" för att vänta och se om det försvinner av sig själv. Det gjord det men det har också återkommit några gånger. I helgen så tillkom ett annat symtom och då insåg jag att jag måste ta tag i det här.

Så idag har jag varit på vårdcentralen och nu väntar fortsatt utredning. En utredning som förhoppningsvis kan ge svaret "godartat" ...Enligt min icke helt vetenskapliga googleundersökning så är chansen 90 % att det är just så. Å andra sidan har jag haft en icke farlig knöl på halsen där det var högst osannolikt att det skulle vara något annat vilket det ändå var.

Det känns inte så kul att behöva greja med ledigt ifrån nya jobbet för att jag ska på undersökning osv.  men jag ha väl inget val.

Ibland funderar jag på om vi är hypokondriker men svaret blir alltid nej. Vi avvaktar väldigt ofta för att se vad det tar vägen, vi gör allt som man kan göra själv för att lindra eller eventuellt bota men när det inte går, ja då är det väl ändå rätt att söka vård.

Jag vill slippa vara så orolig för min och familjens hälsa.

Bortsett från de där extra kilona jag hade så vill jag ha min gamla, friska, starka kropp tillbaka.

Jag vill inte känna mig som något som är förbrukat.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det jag drömmer om nätterna är inte särskillt svårtolkat men det ger mig tankar och känslor som dröjer kvar långt in på dagen. Det jag drömmer är det jag inte vågar tänka när jag är vaken. Så enkelt är det. Frågan är bara vad jag ska göra med det hel...

Livet rullar på. Som vanligt går det i en rasande fart och svänger hit och dit. Bra och hoppfulla dagar blandas med skitdagar där uppförsbackarna känns omöjliga att ta sig uppför. Ändå så gör jag det. Ibland åker jag av vägen, gråter en skvätt och ge...

Jag tror att alla kan vi bidra på olika vis för att göra världen lite bättre. Vad man väljer och har förmåga att göra är nog väldigt olika och så måste det få vara. Jag tror på frivillighet. Det som fungerar under en period i livet kanske inte funger...

I börjar av veckan var jag och lilla L med maken när han skulle få sin behandling. Det är ganska odramatisk. En droppåse hängs upp och kopplas på och då ligger han där i ca 3 timmar. Men jag har länge tänkt att barnen ändå skulle få se just detta och...

Livet rullar på. Vissa dagar/perioder är bättre än andra. Det blir ljusar och ljusare. Iallfall utomhus och visst hjälper det lite. Iallafall när det gäller orken att ta tag i saker. Städa ut, rensa, försöka komma framåt även om det är jag som måste ...