Jag fyndade på mellandagsrean idag. Vi hade varit på apoteket och hämtat ut den nya antibiotikan. Jag fick med mig H in på KappAhl och där hittade jag ett par fleecemysbyxor/pyamasbyxor för 75 kr ! Perfekt eftersom jag ju fryser om benen när jag ska sova. De hade dessutom mysiga fleecemorgonrockar för bara 150 kr (nedsatt från 375) och när jag inte kunde välja vilken jag skulle ta så fick H välja.

Vi betalade och skyndade vidare in i den lilla matbutiken. Där pep larmet både när vi gick in och skulle gå ut. Jag testade vilken påse det var när vi gick ut och tjejen i kassan erbjöd sig att kolla med "handscannern" om hon kunde hitta vad det var som pep. Jag hade ju bara två plagg i kassen och det var uppenbarligen morgonrocken som pep. HELA morgonrocken. Vi letatde både hon och jag men hittade inget.

Så skulle jag då krypa i min nya morgonrock och mysa hade jag tänkt. Vad hittar jag då ? Jo, en larmknapp. Nästan osynlig eftersom morgonrocken är vit och blåmönstrad men visst, där satt den.

Jag kan inte låta bli att bli irriterad. Varför pep inte larmet när vi gick ut ifrån KappAhl och varför gick jag inte tillbaks dit när det var uppenbart att det faktiskt var morgonrocken som pep ?

A har lovat att åka förbi där imorgon när han åker hem ifrån jobbet. Kvittot har jag ju.Det fixar sig nog men det är ju liksom extrajobb. Dessutom känner man sig lite som en tjuv.

Jaja, världsliga ting. Det finns värre saker.

Julaftons förmiddag var väl en enda stor väntan för barnen. Särskillt stora L som började fråga när tomten skulle komma redan kl 5 på morgonen. Han undrade också i nästa andetag  när han skulle få äta godis. Dom frågorna återkom under hela dagen fram tills dess att tomten kom och godiset åkte fram på borden.

Vid lunch åkte vi iallafall iväg till A:s syster där svärföräldrarna och de andra syskonen med familj också firade jul. Det blev en jättetrevlig eftermiddag och kväll med både en och annan överraskning.

Framåt 22-tiden åkte vi hem. Väl hemma så bar vi in barnen till deras sängar och sen satte sig A och jag och tog en nattmacka och tittade igenom barnens julklappar som de fått. Vi pratade lite och klockan blev en bra bit över midnatt innan vi kom isäng.

Barnen hade fått jättefina och bra julklappar. Jag tror att det var äkta glädje över allt de fick. Det kändes så. Det var en hel del lego som vilket dom har byggt med i stort sett hela dagen.

Det dom inte vet är att tomten också lämnade en del paket här hemma hos oss. Vi tog inte med de paket som var från min mamma och inte heller de paket som var till barnen gemensamt ifrån oss. Sen finns det några paket till mig och A också.

Tanken var att vi skulle öppnat de idag men barnen har haft fullt upp så det får bli imorgon som vi hittar det lilla brev som tomten har lämnat. Jag tror att det kommer att vara ett litet meddelande som säger att han lämnat lite paket här hos oss också eftersom vi hade det så trångt i bilen eller något i den stilen.

Tyvärr så är inte lilla L riktigt pigg. Hennes öroninflammation verkar inte ge med sig. Hon är fortfarande småfebrig och verkar ha ont på nätterna. Örat rinner och i eftermiddags, när det rann igen så ringde vi sjukvårdsupplysningen som absolut tyckte att vi skulle åka in. Nu fanns det ingen jourtid på jourläkarcentralen men sjuksköterskan sa att vi ändå skulle åka dit så fick de prioritera in henne...

Så nu är A och lilla L där. Det kan nog bli en lång kväll. Kul...inte.

Vi får se vad som händer. Jag är evigt tacksam att A tog på sig att åka iväg med lilla L.

Nä, äta lite kanske ? Mest för att munnen vill. Magen har redan protesterat med magkatarr...

Skinkan är redan i ugnen.  Tvättmaskinen är igång som vanligt och toaletten ska städas och det har jag planerat att min man ska göra. Vi får se när det kommer att ske. Barnen är redan uttråkade och längtar bara tills imorgon. Själv längtar jag nog mest till ikväll när dom har lagt sig och  jag får slå mig ner framför tv:n och bara ta det lugnt en stund. OM det nu blir så.

Vi får se. All den fina snön rengnade bort i natt och imorgon ska det bli sol och +6 grader men vad är det mot vädret i Australien så här års ? Ingenting så jag ska inte gnälla.

Får väl se till att förbereda lite packning inför morgondagen. Det är ju lite saker som ska med när det är fyra barn i familjen. Inte bara mat och julklappar.

Nä, återgå till verkligheten och ta tag i livet kanske ?

Det var inte bara tänderna. Det var en öroniflammation. Fick tid på VC direkt (tack vara A, han är mycket bättre på att prata för sig när det är sånna saker även om han inte behövde det den här gången). Det är den 3 öroninflammationen på 7 veckor och det är bara en vecka sedan förra kuren antibiotika avslutades.

Fick en annan sort den här gången. Får se om det blir bättre. Hoppas !

Eftersom jag har ägnat stora delar av mitt till det där med att försöka gå ner i vikt så har jag läst en hel del om hur man "ska" göra.

Motion, äta mindre fett och dra ner på energiintaget är väl det som det har propagerats för. Fibrer mättar har man väl också sagt.

Efter att ha läst en del om LCHF och GI-kost (metoden) så har jag nog blivit lite omvänd. Det finns något i det de skriver.

Motion gäller fortfarande. Kroppen är gjord för fysisk aktivitet. Det kan handla lika mycket om att bära in ved, ta promenader eller något annat som hör vardagens aktiviteter till som att träna på gym, simma eller utöva någon annan idrott. Det viktiga för kroppen (och vikten till viss del) är att den får röra på sig.

Det är sen, när de kommer till det där med kolhydraterna och fettet som jag inser, eller tycker, att det faktiskt har en poäng i det hela. För fett och protein höjer inte blodsockret lika snabbt och mycket som kolhydrater vilket ju i sin tur har inverkan på insulinet. Mindra kolhydrater och farmför allt snabba kolhydrater och istället mer fett och protein skulle alltså innebära ett jämnare och lägre blodsocker vilket i sin tur kräver mindre insulin. Det i sin tur minskar risken för de där extrema suget efter något sött eftersom man slipper de där blodsockerfallen.

Det kan säkert vara olika för olika människor hur man reagerar när man äter något sött. Min man verkar aldrig ha något sug efter godis, kakor, choklad eller mat. Han kan vara hungrig och han tycker det är gott med "godsaker" men han har inte suget.

Jag däremot är ofta enromt sugen, blir helt darrig när jag inte får mat och jag kan dessutom vara proppmätt men ändå nästan helt galet sugen på godis/choklad/kakor...

Så ja, jag tänkte att jag får väl testa. Det har jag nu gjort i 1,5 vecka. Kanske är det en "psykologisk" effekt att jag faktiskt inte har varit särskillt sugen på sötsaker. Vid några tillfällen har det förstås hänt men inte så där enormt sugen som jag brukar vara. Så kanske, för mig och för en del andra, så är det just så man behöver göra. Jag har inte tänkt använda mig av det här slaviskt utan försöka hitta någon slags balans där jag mår bra. Helt klart är iallafall att jag inte kommer att vara så "rädd" för fett som innan. Kolhydraterna tycks vara betydligt farligare för min del.

Vi får väl se hur det går. Det är ju så lätt att hamna i gamla banor igen.

Slutligen kan man nog säga att det inte tycks finnas några absoluta sanningar här i världen. Bara sanningar som är just för tillfället. Imorgon är det en annan sanning som gäller men du vet inte idag vilken det blir så kanske måste du tro på det du vet just nu och omvärdera imorgon.  

Mmm, av barn får man höra sanningen. För förmodligen är det sant. Stora L kröp upp i mitt knä härom kvällen och sen vände han sig ifrån mitt ansikte och sa högt "Mamma, du stinker". Igår kväll konstaterade han att jag fortfarande stinker och frågade om jag inte hade borstat tänderna.

Jodå, jag borstar mina tänder och för en liten stund känns det fräscht i munnen men sen går liksom den känslan över till något som jag kan härleda till förkylningen. Jag har inte ont i halsen men är snorig (som vanligt känns det som). Det skulle vara ganska skönt att iallafall slippa "stinka". Jag kan ju bara ana hur det kanske luktar ur min mun och det känns inte kul liksom.

Men det går väl över hoppas jag.

Det var vad jag tänkte igårkväll när jag la mig. Det var vad jag tänkte när jag klev upp.

Men sen vid frukosten tog tålamodet slut. Inte direkt, det varade ganska länge men till slut var liksom måttet rågat och jag blev arg.

Nu fanns det ju en anledning till min ilska och jag har mer och mer insett att det är ok att bli arg om det är på rätt sätt. Eller för rätt saker. Jag menar att någonstans går allas gräns. Att låta andra trampa på mig eller någon annan hur som helst är inte ok. Då ska man säga ifrån och då är det ok att bli arg. Att låta ilskan bli till något fysiskt i form av våld mot någon annan är däremot inte ok. Inte heller att bli dum mot någon annan bara för att "ge igen"...

Så egentligen kanske det inte var så farligt att jag blev arg. Kanske är det bara min bild av hur en bra dag ska vara- dvs. utan konflikter, ilska och motstånd- långt ifrån verkligheten.

Morgonen för övrigt blev ju bra.

Sen kan jag ju inte låta bli att undra om lilla L har ont i öronen igen eller om det är tänderna den här gången. Nu kan jag se att tre av fyra tänder som borde komma snart är på väg igenom. Säkert är det obehagligt och kanske gör det lite ont också. Jag håller tummarna för att det är tänderna som spökar.

Som en följd av en natt med dålig sömn-hade så svårt att somna om de två gånger jag blev väckt- så var jag redan på morgonen ganska seg och trött.

Full fart från början. Tyvärr inte bara på mig utan även på 4-åringen. Han har hållt igång hela dagen med sitt retande och "göra tvärtom, knuffa, vara lite för hårdhänt, skita i vad du säger". Jag ser ju på honom att han egentligen inte tycker det är roligt. Skrattet och ögonen säger något annat. Ändå är det precis som att han inte kan låta bli. Det blir inte kul för någon de dagar som det är så. Jag vet ju att det går över. Tänker jag efter så har ju de andra också haft liknande perioder. Så nu väntar jag bara på att det ska lugna ner sig och försöker genomlida. För lite så är det. Det är oerhört jobbigt och svårhanterligt.

Tanken på att A skulle jobba sent idag gjorde ju inte att det hela kändes lättare. Konstigt nog (eller så var det kanske inte så konstigt med tanke på att det måste ta myckte på krafterna att orka hålla på så en hel dag) så somnade min älskade lilla retsticka snabbt när han väl hade lagt sig. Jag tycker faktiskt synd om honom. Det måste vara jobbigt att vara honom just nu. Hans storebror somnade också ganska så snabbt vilket gjorde att jag kunde smyga ut till tv-rummet strax för 20.00

S och jag slog oss ner framför tv:n och titta på Ernst. Han gillar ju "pysselprogram". Vi tände ljus och det var så himla mysigt. Jag längtar tills den dagen alla killarna har blivit så stora att vi faktiskt kan sätta oss allihop och titta på en film och verkligen mysa framför tv:n.

Det är sånna stunder som gör att man orkar. Det var som att fylla på energin igen. Efter en jobbig dag blev det en riktigt fin och mysig avslutning så det finns hopp om morgondagen !